Lilos Festromper
När gräsmattan var grön och när vi ännu sprang i bara linne och shorts så lade jag upp något på mina stickor som jag aldrig riktigt fann inspirationen till. Jag hade bara stickat en liten bit när jag tyckte att allting såg så konstigt ut så jag tryckte ner garnet och stickorna i min tygpåse igen och där fick det ligga fram tills för några veckor sedan.
När snön låg på marken och det var minus tio grader så plockade jag fram allting från tygpåsen och fortsatte, bara för att.
Med samma halvtaskiga känsla.
Ända fram tills att den var klar och jag sköljt upp den lilla rompern med flera hundra maskor i volangen så kunde jag se vad det var jag tänkte den där fina sommardagen och först då känna att min halvtaskiga känsla vara borta.
Det är just detta som jag älskar, när jag lyckas överraska mig själv och faktiskt bli förvånad över att något så ovisst och blaskigt ändå kan bli bra.
Aldrig förr har jag sett min lilla “baby” vara så glad över något hon haft på sig. Hon klappade sig förtjust på magen och snubblade i ringar för att försöka sig på någon form av dans samtidigt som hon njöt av att vara husets stjärna.
Igår gjorde jag mönster och idag är det ut för teststickning. Hurra för det.