När lillan kom till världen

Det är många som undrat hur förlossningen gick den här gången eftersom jag haft två ganska dramatiska förlossningar tidigare. Jag har varit väldigt kluven att dela med mig av en sådan personlig sak men känner att jag kan berätta i korta drag hur det gick till när lillan kom till världen.

Här kan ni läsa om hur det gick till när Sonny Lou kom till världen och när Juno Mae föddes det har jag inte skrivit desto mera om, men den var väldigt långdragen och höll på i flera dagar med navelsträng runt hals och hela köret.

Den här gången hade vi tänkt att det hela skulle gå väldigt smidigt och lätt till, men jag hade mina farhågor och det fanns hela tiden i bakhuvudet att det inte skulle bli så lätt den här gången heller och jag var väldigt nervös att vi skulle komma hem utan baby.

Det startade en måndag morgon med att vi åkte in till bb för igångsättning efter flera dagars förvärkar. Jag hade inte så stora förhoppningar om att någon förlossning skulle starta eftersom det hade tagit så länge med Juno Mae, och jag ville inte, och får inte heller bli igångsatt med något kraftigare eftersom jag har ett kejsarsnitt i bagaget. Jag blev därför väldigt positivt överraskad när ballongen som jag fått kom ut efter bara några timmar och då skulle det tas hål på hinnorna hade läkaren sagt.

Några hinnor togs aldrig eftersom det var kväll och lite för sent så de ville avstanna det hela och låta mig sova ut. I efterhand var det inte så klokt. Babyn ville också ut och hennes hjärtljud gick ner lite redan då för varje värk jag hade och jag misstänkte att hennes navelsträng satt runt halsen precis som för storasyster. Jag skulle i varje fall sova, med regelbundna och sjuka värkar och på morgonen skulle hinnorna tas och förlossningen kunde fortsätta. Men det blev inte som planerat eftersom babyn hade dragit sig tillbaka högt upp igen och jag fick då fortsätta i förlossningsrummet hela dagen med svagt dropp för att se om det hände något förutom de starka regelbundna värkarna jag hade. Men ingenting hände.

Jag åkte hem igen för att krama mina barn med lika kraftiga värkar som jag hade haft hela tiden och större oro än tidigare. Hur mådde vårt lilla barn inne i magen? hon hade ju troligtvis fortfarande navelsträngen runt sin hals och när värkarna kom så slapp hon inte ner och jag gick hemma utan minsta övervakning och en känsla av att babyn bara blev slöare. Vi var hemma en hel dag och åkte in igen, då hade jag gett upp hoppet och tänkte att jag aldrig skulle mer skulle sätta min fot i ett förlossningsrum men Robin tog saken i sina egna händer och ringde dit för att säga att vi kommer in. Vi kom in och det hade hänt lite mera än sist så läkaren kunde ta hål på hinnorna. Jag fortsatte som förut med regelbunda värkar men ingenting hände förutom att hjärtljuden åkte ner för varje värk och jag ner på alla fyra med huvudet i golvet och rumpan upp för att hjälpa den lilla att återfå normal puls. Så höll det på, i många timmar.

Det bytte dag och vi fortsatte som förut, huvudet ner och rumpan upp och jag kände hopplösheten komma. Där någonstans mitt på natten så kommer läkaren och säger att detta barn inte kommer att komma ut den här vägen. Personal beställdes och jag stod och väntade på att få åka in till operationen för kejsarsnitt, totalt slut och uppgiven när jag helt plötsligt känner att babyn kommer. På några minuter har allting hänt, från en hopplös situation där det inte fanns någon chans att babyn skulle komma ut till att helt plötsligt få krystvärkar och det lilla barnet kunde födas ut helt naturligt. Att hon inte slapp ned och att förlossningen tog så länge som det gjorde var för att hennes navelsträng var så hårt lindad runt halsen och innan hon var helt ute blev de tvungen att klippa av navelsträngen annars hade hon blivit helt strypt.

När hon äntligen var ute så såg jag bara ett slappt barn som var helt blått och som inte visade det minsta tecken på liv, det är då allting blir svart. Jag var helt hysterisk när de sprang iväg med henne och kände bara hur jag ville ge upp och dö, helt säker på att detta var slutet.

Att få henne på bröstet ett tag senare, vid liv. Det var då tårarna och lyckoruset kom. Aldrig förr hade jag känt en sån total lycka och tacksamhet över den mest skräckfyllda upplevelsen i hela mitt liv, som kunde ha slutat riktigt, riktigt illa.

Att hennes apgar poäng var obefintliga och gick upp till en poäng efter nåra minuter gör mig skräckslagen när jag tänker på hur det faktiskt kunde ha gått.

Hennes resa ut till världen blev både lång och tuff. Från måndag till fredag kämpade vi alla.

Stolta storasyskon som äntligen fick hålla sin lillasyster, de hade minsann också väntat länge på att hon skulle komma ut.

En underbar dag att minnas när hon fick sina yttepytte kläder på sig och jag fick sätta henne i stolen och ta med henne hem. Det trodde jag aldrig. Jag är liksom inte gjord till att föda barn.

Än en gång får jag tacka Gud för detta fina mirakel ♥