En dramatisk förlossning
Nu gör jag något som jag aldrig tänkte göra, och läser ni det här så har jag vågat trycka på publicera knappen. Jag har flera gånger börjat skriva för min egen del men nu tänker jag dela med mig av det som hände när Sonny Lou föddes och innan han föddes, just för att det snart är aktuellt för mig att föda igen och kanske det också finns någon därute som också varit med om samma sak. Men också för att jag hoppas kunna få bort mitt kontrollbehov och våga föda barn igen utan att känna så stor press på mig själv.
Under hela graviditeten med Sonny Lou hade jag väldigt onda sammandragningar och jag var flera extra kontroller och låg typ ständigt i ctg apparaten för att mäta sammandragningarna. Jag fick också väldigt ofta höra att jag har en vild bebis i magen eftersom hjärtljuden var jätte höga och hans puls låg runt 200 slag i minuten (det var runt de sista veckorna innan han föddes). Dock fick jag höra att mina mammabyxor var för tajta så det var därför jag hade sammandragningar och att bebisen också kunde bli extra vild av det. (Jag hade oftast onda sammandragningar på natten och det var ju inte så att jag sov med byxorna på, och sen hade jag faktiskt för det mesta sköna tajts på mig). Alltid när jag kom till mödrapolikliniken så fick jag en Dam tidning i min hand och ctg kopplades på min mage och så låg jag där och läste om prinsar och prinsessor och alltid reagerade jag på när apparaten tjöt för att hans puls var för hög och alltid fick jag höra att vi har en jätte vild bebis i magen. Först tänkte jag på att det skulle vara så, och det kan också vara så att babyns hjärtljud pendlar väldigt mycket och att det är helt normalt, men när det var upprepande gånger samma sak och jag fick hela tiden nya tider för nya besök men inget togs på allvar, jag var bara en väldigt nervös förstföderska och fick frågan om jag hade någon som jag kunde tala med för att dämpa min oro. Men till saken så var jag inte alls nervös eller orolig inför förlossningen, jag kände mig rätt lugn och hade ett bra självförtroende och jag kommer ihåg hur mina tankar gick om att jag skulle vara bäst i världen på att föda barn ;)Jag hade dock en väldigt bra hälsovårdare och det är bland annat för henne som Sonny Lou lever idag.
Jag glömmer aldrig torsdagen den 22 november, dagen efter min 29 års dag. Jag körde Robin till vårt hus som vi höll på att renovera och så skulle jag åka till rådgivning för ett besök, när jag kom in till min hälsovårdare så frågade hon mig hur läget var och jag berättade att vilda babyn i magen hade blivit slö på söndag kväll och hur jag än försökte så orkade han inte riktigt svara på mina försök, men att jag inte hade velat åka in för en kontroll eftersom jag hade legat i ctg torsdag, fredag och jag ville inte åka in för en ny kontroll eftersom jag inte orkade höra samma sak igen, att jag bara var en nervös förstföderska. Min hälsovårdare bad mig lägga mig ner på britsen och så lyssnade hon på hjärtljuden och då hörde vi båda två att det inte lät som det skulle och så bad hon mig åka direkt till BB. När jag kommer till BB fick jag vänta en lång stund för att de inte hade tid att ta emot mig, jag satt där med tusen tankar som snurrade i huvudet, och när jag äntligen fick tid för en ctg undersökning så hoppade hjärtljuden så mycket att de kom in med en ny apparat för att de trodde apparaten hade fått något fel. Jag låg där ganska länge och det var likadant med den nya apparaten och barnmorskan ville att jag skulle träffa läkaren för att se vad hon tyckte om kurvan.
Jag fick träffa läkaren som undersökte mig noga och hon sa att det dröjer säkert några veckor ännu innan bebisen kommer. Jag kommer också ihåg hur hon försökte hitta navelflödet men om jag minns rätt så hittade hon inget bra flöde, sedan sa hon att jag får åka hem och att babyns hjärtljud hoppar så där eftersom han övar sig på att andas.
Jag kommer inte ihåg hur jag sa eller vad jag sa, men jag kommer ihåg att läkaren blev arg på mig när jag sa att jag åker ingenstans före babyn är ute. Hon skrev något i mitt rådgivningskort och sen slängde hon kortet på bordet och gick ut. Jag förstod inte vad hon hon menade och frågade barnmorskan vad som händer nu, och hon sa att jag blivit inskriven på avdelningen med ett ny ctg undersökning om ca 4 timmar.
När jag kommit in på mitt rum så beställde jag in mat eftersom jag var jätte hungrig efter en hel förmiddag med kontroller, jag ringde också till Robin för att säga att jag inte skulle komma till huset före sen eftermiddag (vårt kök skulle komma samma dag så han väntade på det och jag var också ivrig på att se vårt nya kök). Jag åt min mat och så lade jag mig i sängen för att titta på tv när en barnmorska kommer in på rummet, hon hade läst i journalen att babyn varit extra slö i magen den sista veckan och ville att vi skulle göra en ny ctg direkt, istället för att vänta några timmar. Hon kom in med apparaten i rummet och så fort hjärtljuden hördes frågade hon mig om det varit så där hela tiden och jag berättade att så var fallet. Hon gick för att hämta en annan barnmorska som också reagerar på att hjärtljuden inte lät som de skulle. En ny läkare kallades till rummet, han kommer in och ser direkt att något är allvarligt fel och då plötsligt händer det saker. Rummet fylls av barnmorskor, kateter sätts in och den förra läkaren som skulle skicka hem mig försöker förbrilt hitta babyns hjärtljud medans svetten rinner i hennes panna. Jag ringer till min syster och säger att hon skall hämta Robin till huset (hans bil var på verkstaden) och köra honom till sjukhuset och så bar det iväg med all hast till operation. Det blev ett katastrof kejsarsnitt och allting hände på några minuter. Egentligen skulle jag ha varit hemma just då men isället låg jag nersövd på operationsbordet och vår lilla älskling kunde plockas ut, i liv. För att jag varit envis och stått på mig.
I efterhand när jag fått se journal och pratat med personal så kan man se att hans puls är ett rakt sträck på pappret alldeles innan jag åker iväg till operationen. Ett stort frågetecken är också om min moderkaka höll på att lossna eftersom jag blödde så mycket under kejsarsnittet.
Hur det hade gått om jag inte hade varit så envis och litat på läkaren, det vill jag inte ens tänka på, men jag är också så tacksam för den barnmorska, hälsovårdare och den nya läkaren som kom in och tog ett snabbt beslut.
Första mötet. Omtöcknad och rörd, men full av kärlek till det vackraste jag någonsin sett. Den känslan jag fick när han kom på min mage är obeskrivlig, jag hade nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv än just då.
Att han fick åka med ambulans till Tammerfors när han var ett dygn och stanna där i två veckor är en hel historia i sig. Men andra gången i mitt liv jag var lyckligaste i hela världen var när vi fick sätta på honom hans egna kläder, stoppa ner honom i bilstolen och ta med honom hem.
Den fösta tiden och de första månaderna var jag bara tacksam och lycklig över att allt gått så bra och att han levde. Men ju längre tiden har gått och efter Juno Maes förlossning så har jag insett att det inte var min uppgift att se till att bli tagen på allvar när så mycket var fel under så lång tid. Med facit i hand hade jag behövt gå vidare och försökt få svar på varför de tog så många chansningar och varför jag hela tiden dumförklarades när det var det som räddade livet på mitt barn.
Under Juno Maes förlossning hade jag så stort kontrollbehov över allt även om vi inte födde på samma sjukhus som med Sonny Lou och jag trodde att hon skulle dö om jag inte tog ansvaret själv. Mina timmar var många och långa i förlossningsrummet som jag stirrade sönder ctg apparaten och Robin kunde lika gärna sova bort de timmarna eftersom det var bara jag som hade kontrollen (okej, ibland höll han på få en sko i huvudet men jag lät honom vila så att hans krafter inte skulle ta slut om mina inte räckte till). Stackars den barnmorska som hade mig som patient, jag hängde på ringklockan i tid och otid så fort hjärljuden sjönk och jag var helt säker på att Juno Mae skulle dö under förlossningen. Döm om min förvåning när hon kom ut och lades skrikande på min mage och jag frågade flera gånger varför de inte springer iväg med henne, hon kunde ju dö.
Så pigg och kry och alldeles underbar trots att det varit en lång och utdragen förlossning. Hade Juno Mae haft samma kondition som Sonny Lou när hon föddes hade hon inte klarat sig, det är jag helt övertygad om.
Tänk att allt gick som det gick, tillslut. Precis som det skulle.
Jag tackar Gud för det.