En vecka har gått sedan sist men det känns inte alls som en hel vecka utan som ett år, minst.

Så mycket som har hänt och idag, söndagkväll känner jag mig som hundra år och man jämför med förra helgen när jag inte var en dag över tjugofem. Tvära kast.

Vi har fått tillbaka tusenfalt av den ynka helg som vi var borta och barnen har varit helt upp och ner sedan dess (även om vi misstänkte att det skulle bli så också). Lillan är den som vi har märkt mest på, hon har alltid varit väldigt mammig men nu låter hon inte mig fara ur synhåll vilket jag kan förstå eftersom hon är så rädd att jag skall åka igen men det jobbiga är att inte ens Robin duger och hon får värsta utbrotten ifall någon råkar nudda vid henne förutom jag eller om någon annan än jag serverar frukost osv. Det gäller att veta sin plats.

Vår plats har dessutom alltid varit sittandes på köksgolvet, hon i min famn kommenderande vilken sida av ryggen jag skall rita på samtidigt som hon snurrar som en mask för att känslan skall bli jämt fördelat och om vi har nött köksgolvet förut så är vi nu verkligen stationerad där för heltid. Jag och hon i en hög på golvet tillsammans med några nallar och täcken. Stackars syskonen som genast får onda ögat när de också kommer och vill ha en bit av kakan.

Vi har också varit till ögonläkare i Vasa för en kontroll av hennes skelning, vilket resulterade att hon kommer att få glasögon och så skall hon även i hjärnröntgen. Det sistnämnda kändes som ett slag i magen, först över att hon skall bli sövd och sen rädslan över vilket svar vi kommer att få. Jag vet dock inte vad det kunde innebära och varför läkaren ville göra en hjärnröntgen eftersom jag blev så chockad att jag i något skede slutade lyssna och sen glömde fråga varför. Det enda jag gjorde i rummet var att försöka få lillan att öppna ögonen och samtidigt kämpa emot klumpen i halsen som ville ut. Jag vet, det behöver inte vara något galet alls men när det gäller barnen så behöver det inte mycket till innan man blir till en blöt fläck. Det brukar räcka med lite feber.

Roligt har vi också haft och i fredags överraskade vi vår svägerska hemma hos oss med en babyshower och gissa om jag längtar ihjäl mig efter den lilla.

Finaste lilla gofisen i hela världen med lite nytt i klädväg som har landat i min webshop.

Mössorhalsdukar, knästrumpor och strumpbyxor i nya fina höstfärger finns nu äntligen inne och jag har haft svårt att hejda mig kan ni förstå. Jag vill ju ha allt.

Overallen är också ny men den har jag stickat och är ett nytt mönster som bara väntar på att bli klart.

Lilla hjärtat. Ibland kunde jag bara äta upp.