Julveckan kunde inte börja bättre.

Feberheta barn, magont och muskelvärk är det senaste som gjorde intrång, alldeles oinbjuden. Jag känner också av något i min kropp och även om man kan bli sjuk av oro så är den här känslan nog lite mera än just oro. Min kropp vill inte riktigt samarbeta och Juno Mae som är så ynklig och feberhet pep alldeles nyss “mamma, jag är föj liten föj att sjööta dig om du blij sjut”. Lilla rosenknopp som förstår så väl att även mammor behöver bli ompysslade när de är sjuka även om det inte riktigt fungerar så i praktiken. 

Om vi skall se det positiva så kommer jag endast göra det som måste göras och alla andra onödiga måsten faller bort. Julklapparna må vara färdig inhandlade, dock inte inslagna, knäckebröd har vi i skafferiet, julgranen står på trappan sen i lördags och änglahår (dammtussar) har brett sig som ett grått snötäcke över hela kåken.

Juno Mae frågade med sin lika ynkliga röst i feberyran om pappa någonsin tänker hänga upp julgranen i taket och jag försöker tänka att vi åtminstone har varma sköna sängar och medicin ifall vi behöver och julgran bara är en till onödig lyx som vi unnar oss.

I söndags när vi ännu var friska hade vi tid till barnkardiolog Olle med Sonny Lou för en undersökning av hjärtat. Det är ungefär två år sedan vi gjorde vårt förra besök och även om jag vet hur läget ser ut så är det alltid lite nervöst. 

Sonny Lou föddes med supraventrikulär takykardi vilket betyder att han har en rytmstörning i hjärtat. Oftast är det något som kan växa bort men eftersom det inte har gjort det i hans fall så kommer det nog inte att göra det senare heller och vi får förvänta oss medicinering i något år innan det krävs en åtgärd framöver. 

För oss är det väldigt odramatiskt eftersom vi har varit medvetna om att det inte har växt bort och mammaoron kommer högst troligen att bli mera dramatiskt om/när det närmar sig åtgärd ♥

Nu skall vi fortsätta fira julveckan med blåbärssoppa och knäckebröd och det bästa botemedlet som finns, nämligen hela trion i mammas famn, samtidigt.