Idag är det en speciell dag för mig, en dag som alltid kommer att vara djupt rotad i mitt minne till kvällen för fem år sedan.

Jag fyllde år den kvällen (javisst jag fyller år idag också, varje år samma datum blir jag tyvärr ett år äldre men min dag har flyttat till morgondagen istället). Låt mig berätta om den kvällen och dagen som blev min “nya” födelsedag.

Det var kväll, vi satt hemma hos oss i stan, jag, mina systrar och min mamma. Jag hade bakat chokladtryfflar och alltför stora maffiga lite äckliga chokladcupcakes och vi firade min tjugonionde födelsedag. Min mage var lika stor som en sprängfylld ballong och jag hade pytte små kläder nytvättade och vikta som bara låg och väntade på ett litet knyte. Jag hade passerat 38+1 dagar i min graviditet och jag längtade ihjäl mig efter vår lilla prins.

När vi satt runt vårt lilla köksbord den kvällen hade jag ett extra pirr i magen, det låg en underlig förväntan i luften och det enda jag kunde tänka på var förlossningen som jag hade förberett mig så noga inför. Jag kommer ihåg hur jag väldigt naivt tänkte att jag skulle föda fram vårt barn med en urkraft utan dess like och på sin höjd andas lite lustgas, dessutom hade jag en enda stor önskan och det var att förlossningen inte skulle sluta med kejsarsnitt.

Tänk så fel jag hade, den hann inte ens börja med något annat än kejsarsnitt.

Följande dag var han född, utplockad av läkare medan jag låg och sov och Robin var hemma för att ta emot vårt nya kök. Båda anlände till bb ungefär samtidigt.

Innan jag skulle få Lilo Kay skrev jag ner min berättelse om dagen när Sonny Lou föddes för att bearbeta den dramatiska förlossningen och hur det gick när jag fick den finaste gåvan man kan få, en dag i efterskott:

Ur bloggarkivet den 17.5.2016

Nu gör jag något som jag aldrig tänkte göra, och läser ni det här så har jag vågat trycka på publicera knappen. Jag har flera gånger börjat skriva för min egen del men nu tänker jag dela med mig av det som hände när Sonny Lou föddes och innan han föddes, just för att det snart är aktuellt för mig att föda igen och kanske det också finns någon därute som också varit med om samma sak. Men också för att jag hoppas kunna få bort mitt kontrollbehov och våga föda barn igen utan att känna så stor press på mig själv.

Under hela graviditeten med Sonny Lou hade jag väldigt onda sammandragningar och jag var på flera extra kontroller samt låg typ ständigt i ctg apparaten för att mäta sammandragningarna. Jag fick också väldigt ofta höra att jag har en vild bebis i magen eftersom hjärtljuden var jätte höga och hans puls låg runt 200 slag i minuten (det var runt de sista veckorna innan han föddes).

Dock fick jag höra att mina mammabyxor var för tajta så det var därför jag hade onda sammandragningar och att bebisen också kunde bli extra vild av det. (Jag hade oftast onda sammandragningar på natten och det var ju inte så att jag sov med byxorna på, och sen hade jag faktiskt för det mesta sköna tajts på mig).

Alltid när jag kom till mödrapolikliniken så fick jag en Dam tidning i min hand och ctg kopplades på min mage och så låg jag där och läste om prinsar och prinsessor och alltid reagerade jag på när apparaten tjöt för att hans puls var för hög och alltid fick jag höra att vi har en jätte vild bebis i magen.

Först tänkte jag på att det skulle vara så, och det kan också vara så att babyns hjärtljud pendlar väldigt mycket och att det är helt normalt, men när det var upprepande gånger samma sak och jag fick hela tiden nya tider för nya besök men inget togs på allvar, jag var bara en väldigt nervös förstföderska och fick frågan om jag hade någon som jag kunde tala med för att dämpa min oro. Men till saken så var jag inte alls nervös eller orolig inför förlossningen, jag kände mig rätt lugn och hade ett bra självförtroende och jag kommer ihåg hur mina tankar gick om att jag skulle vara bäst i världen på att föda barn 😉

Jag hade dock en underbar hälsovårdare och det är bland annat för henne som Sonny Lou lever idag.

Jag glömmer aldrig torsdagen den 22 november, dagen efter min 29 års dag. Jag körde Robin till vårt hus som vi höll på att renovera och så skulle jag åka till rådgivning för ett besök. När jag kom in till min hälsovårdare så frågade hon mig hur läget var och jag berättade att vilda babyn i magen hade blivit slö på söndag kväll och hur jag än försökte så orkade han inte riktigt svara på mina försök, men att jag inte hade velat åka in för en kontroll eftersom jag hade legat i ctg torsdag, fredag och jag ville inte åka in för en ny kontroll igen för att få  höra samma sak, att jag bara var en nervös förstföderska.

Min hälsovårdare bad mig lägga mig ner på britsen och så lyssnade hon på hjärtljuden och då hörde vi båda två att det inte lät som det skulle och så bad hon mig åka direkt till BB. När jag kommer till BB fick jag vänta en lång stund för att de inte hade tid att ta emot mig, jag satt där med tusen tankar som snurrade i huvudet, och när jag äntligen fick tid för en ctg undersökning så hoppade hjärtljuden så mycket att de kom in med en ny apparat för att de trodde apparaten hade fått något fel. Jag låg där ganska länge och det var likadant med den nya apparaten och barnmorskan ville att jag skulle träffa läkaren för att se vad hon tyckte om kurvan.

Jag fick träffa läkaren som undersökte mig noga och hon sa att det skulle dröja några veckor ännu innan bebisen kommer. Jag kommer också ihåg hur hon försökte hitta navelflödet men om jag minns rätt så hittade hon inget bra flöde, sedan sa hon att jag får åka hem och att babyns hjärtljud hoppar så där eftersom han övar sig på andningen.

Jag kommer inte ihåg hur jag sa eller exakt vad jag sa, men jag kommer ihåg att läkaren blev arg på mig när jag sa att jag åker ingenstans förrän babyn är ute.

Hon skrev något i mitt rådgivningskort och sen slängde hon kortet på bordet och gick ut. Jag förstod inte vad hon hon menade och frågade barnmorskan vad som händer nu, och hon sa att jag blivit inskriven på avdelningen med ett ny ctg undersökning om ca 4 timmar.

När jag kommit in på mitt rum så beställde jag in mat eftersom jag var jätte hungrig efter en hel förmiddag med kontroller, jag ringde också till Robin för att säga att jag inte skulle komma till huset förrän sen eftermiddag (vårt kök skulle komma samma dag så han väntade på det och jag var också ivrig på att se vårt nya kök).

Jag åt min mat och så lade jag mig i sängen för att titta på tv när en barnmorska kommer in på rummet, hon hade nämligen läst i journalen att babyn varit extra slö i magen den sista veckan och ville att vi skulle göra en ny ctg direkt, istället för att vänta några timmar. Hon hämtade apparaten till rummet och så fort hjärtljuden hördes frågade hon mig om det varit så där hela tiden och jag berättade att så var fallet.

Hon gick för att hämta en annan barnmorska som också reagerade på att hjärtljuden inte lät som de skulle. En ny läkare kallades till rummet, han kommer in och ser direkt att något är allvarligt fel och då plötsligt händer det saker.

Rummet fylls av barnmorskor, kateter sätts in och den förra läkaren som skulle skicka hem mig försöker förbrilt hitta babyns hjärtljud medans svetten rinner i hennes panna. Jag ringer till min syster och säger att hon skall hämta Robin till huset (hans bil var på verkstaden) och köra honom till sjukhuset och så bar det iväg med all hast till operation.

Det blev ett katastrof kejsarsnitt och allting hände på några minuter. Egentligen skulle jag ha varit hemma just då men isället låg jag nersövd på operationsbordet och vår lilla älskling kunde plockas ut, i liv.

För att jag varit envis och stått på mig.

I efterhand när jag fått se journaler och pratat med personal så kan man se att hans puls är ett rakt sträck på pappret alldeles innan jag åker iväg till operationen. Ett stort frågetecken är också om min moderkaka höll på att lossna eftersom jag blödde så mycket under kejsarsnittet.

Hur det hade gått om jag inte hade varit så envis och litat på läkaren, det vill jag inte ens tänka på, men jag är också så tacksam för den barnmorska, hälsovårdare och den nya läkaren som kom in och tog ett snabbt beslut.

Att han sen fick åka akut, endast ett dygn gammal till Vasa sjukhus med ambulans och sedan direkt vidare till Tammerfors universitets sjukhus och vi efter i en bårtaxi, jag nyförlöst med ett T-snitt över min mage och med ben som inte kunde gå på två veckor, det är en helt annan historia.

Detta är en del av berättelsen när Sonny Lou kom till oss. Imorgon är det fem år sedan och jag är tacksammaste i världen som får skriva att allt slutade lyckligt och att min egen dag har fått en helt ny mening.

Här var jag tjugonioår gammal och kände mig som den yngsta mamman som fått barn någonsin. Idag är jag fem år äldre och känner mig fortfarande som den yngsta trebarns mamman genom tiderna även om jag vet att så är inte fallet. Vore kanske bra med lite självinsikt men förhoppningsvis kommer det när jag fyller trettio 😉