En natt, två dagar
(Så längesen och så mycket på gång men hej på er, jag kommer att bli aktivare här).
Ni som följer mig på instagram @victoriasnellman har kanske sett att vi har varit på vår första miniresa ensamma någonsin utan barn. En natt och två dagar. Det ni.
Om jag överlevde och om det var värt det?
Ja, med råge. Jag kan inte förstå att vi inte har gjort detta förr men å andra sidan så tror jag inte att vi hade njutit lika mycket som vi gjorde nu när barnen ändå är lite större.
Det var också så skönt att veta att barnen inte kunde ha haft det bättre. Halva fredagen var de hos moster Bella och resten hos moster Anna. Ett barn har kört fyrhjuling hela helgen, ett annat barn har varit i pysselhimlen och ett barn har kallat någon annan för pappa. (Det sista sved lite om jag är helt ärlig men det är sånt man får ta) 😉 Nu är vi dock tillbaka till verkligheten igen, det också med råge.
Dessa bilder postade jag på instagram story när vi hade kört ut barnen halv 7 på fredag morgon. Jag hade inte fått en blund i ögonen under hela natten och hade legat vaken och målat upp värsta scenariet om vad som kunde hända när vi var borta (ni vet att på natten det är då som dumma hjärnspöken kommer) så jag var lagom trött när vi äntligen åkte.
Med mig på resan hade jag förstås mina stickor, helt lovligt dessutom, för att på färjan mellan Vasa och Umeå finns det inte så mycket annat än ett litet bollhav och trästolar uppradade längs väggarna och det visste nog Robin att om inte mina stickor är med i kappsäcken så simmar jag säkert hem tillbaka, av saknad efter barnen.
Vi shoppade, åt god mat och bara njöt av varandras sällskap. På riktigt helt underbart utan ett enda gnäll eller tjat och på riktigt tillsammans med världens underbaraste man.
Jag hittade förstås en mysig liten garnaffär nära vårt hotell och blev några nystan rikare och lite pengar fattigare.
Perssons Garn, lägg namnet på minnet om ni vill handla garn i Umeå och få bra betjäning på köpet.
På hemvägen mellan Umeå och Vasa satt jag såklart med mina stickor och blev väldigt chockad och illa berörd av en ung kille som var tillsammans med sina föräldrar. Han svor helt öppet över att jag satt och stickade eftersom jag inte var någon mormor och för att man som jag i detta fall borde göra något helt annat i min ålder. Hans föräldrar tittade också avskyvärt på mig för att jag på ett äckligt sätt störde deras fantastiska upplevelse.
Jag blev så ledsen och illa till mods. Inte för min egen skull men för andras. Vad händer om någon äntligen ”vågar” sätta sig ner och sticka öppet på ett café eller bänk någonstans och får detta bemötande som att det vore något helt avskyvärt och skamligt!? Jag ångrar bittert att jag inte tog ett snack med honom och hans föräldrar men samtidigt så tror jag att det hade varit lönlöst.
Nej gott folk #vistickarhärochvistickardär
Med denna hashtag önskar jag er en fin start på veckan, låt aldrig någon få dig att skämmas för att du stickar. Skämmas kan den göra själv.