Okej, hörni. Var skall jag riktigt börja jag är ännu tagen efter helgen som slutade i en bil ett halvt varv runt Bottenviken istället för en lugn båtfärd över.

Vi kan väl ta det från början.

Det var fredagkväll och jag pratade med min syster Maria som bor i Luleå och hon berättade att det var Sy-och hantverkarmässan i Umeå lördag-söndag som hon skulle åka ner till. Jag var inte sen med att haka på, impulsiva människa som jag är och frågade snällt av Robin ifall han ville unna mig en riktig morsvila. Det ville han ju såklart och jag bokade snabbt en plats för mig och min bil på färjan över från Vasa-Umeå på lördag morgon och Umeå-Vasa på söndag eftermiddag.

Tanken var att jag skulle sitta och sticka på färjan i god ro men det blåste så mycket på vägen dit att jag enbart kämpade med mig själv för att behålla lugnet och flyttade min stol så att vikten inte skulle vara det avgörande ifall färjan välte. Jag lovade mig själv att cykla hem ifall eller om vi någonsin skulle komma i land. Det var ju inget jag egentligen menade.

Jag anlände till Umeå och mötte upp Maria på mässan. Jag handlade lite garn, Maria likaså men sen var det nog allt, inte så mycket att hänga i granen för min smak men jag njöt ändå av att bara vara med Maria och sedan också få hänga med mina syskonbarn under en halv helg.

Följande dag på söndag åkte vi ganska tidigt mot Ikea och gick en stund på köpcentret innan jag skulle  åka mot färjan. Jag hade gott om tid och jag kände ingen panik över tiden eftersom vi fick vänta så länge på färjan sist att jag tyckte att vi gott och väl kunde ta en kaffe på Ikea innan jag skulle åkta. Jag beställde räkmacka, chokladboll och en kaffe när jag insåg snabbt efter bara några tuggor att det var dags att börja åka mot hamnen. Jag kramade snabbt om Linn, Felix och Maria och vinkade hejdå och sprang ut till parkeringen med en tung betongkruka i en påse, lite pyssel i en annan, en chokladboll och kaffet som skvätte över hela mig för att hitta min bil. Jag såg säkert rätt lustig ut när jag panikslaget sprang som en yr höna över hela Ikeas parkering för att hitta min spårlöst försvunna bil. Men det var inte lustigt alls. Inte alls. När jag väl insåg allvaret ringde jag till min syster som snabbt kom ut och visade mig var jag hade ställt bilen och försäkrade sig om att jag helt säkert skulle hitta till hamnen. Igen fara sa jag, det gör jag, jag har gps.

Med alltför lite tid och med alltför darriga händer försökte jag hitta hamnen i min gps utan att lyckas så jag startade bilen och börja köra, då hade jag redan sådan panik att jag inte kunde se eller tänka klart och så lyckades jag svänga fel i rondellen och insåg min miss innan jag hade hunnit svänga klart men då var det redan försent och motorvägen utan en enda avfart var ett faktum. Med gasen i botten körde jag otaliga kilometrar innan det till slut kom en avfart så att jag kunde svänga om. Mika Häkkinen hade inte haft en chans.

Jag var rätt så hoppfull om att hinna till hamnen i tid eftersom min gps äntligen hade hittat adressen som fanns på färjans hemsida och att lita på mig själv fanns inte som alternativ i detta elände när hjärnan hade lagt av för längesedan. När rösten i min telefon meddelade att destinationen var nådd och att målet låg på höger sida så befann jag mig mitt i ett bostadsområde och klockan var fem minuter innan avgång. Hemfärden över Bottenviken var inte längre ett alternativ.

Jag parkerade vid vägkanten, tittade på klockan, räknade ut hur många mil det var mellan Umeå och Larsmo, grät en skvätt, lade i en ny växel och styrde kosan mot Finland.

Jag körde genom ett vackert Sverige och ett mörkt Finland, med sommardäck på hala svarta vägar och ett dåligt mobilbatteri, en halv chokladboll och en räkmacka i magen. Jag var arg, jag var sur och jag var ledsen men rackarns också, någonstans plockade jag fram beslutsamheten och lät bli att tänka på den redan betalda färden över Bottenviken med den varma maten och de sköna fåtöljerna.

Jag kom hem åtta timmar senare, utan hallonbåtar men jag kom hem.

Och jag kom hem, trött och lite ilsk men något har jag lärt mig och det är att jag aldrig kommer att ta en räkmacka och en kaffe på Ikea igen när tiden är knapp. Jag kommer alltid att komma ihåg vart jag parkerar min bil och jag vet att skylten mot Sundsvall inte leder mot en båthamn och en färja som tar mig över till Vasa.