Vilken milstolpe det blev i helgen för för Sonny Lou eller kanske Ehmm mest en milstolpe för mig i hans liv.

Nu står jag här, mamman som sprack av stolthet för att sonen lärde sig att sticka och hur snabbt han lärde sig. Jag är så imponerad och tänker att sådant kan väl ändå inte gå i arv eller kanske kan det göra det?! Möjligtvis har den stackars kraken nästan fått smaka på stickor och garn till lunch men ändå. Nej, detta trodde jag ändå inte. 

Han har tjatat ganska länge på att han vill lära sig sticka men jag har varit (jag erkänner) mera villig att lära lillasyster istället eftersom jag vet att hon kan om hon vill. Och det gjorde hon. Dock så har hon inte rätt uthållighet ännu eftersom frustrationen griper tag i henne så fort hon har stickat en maska och det borde bli en färdig tröja på en gång, så jag har väntat ut det och hoppats att mormor eller någon annan skulle ta sig an storebror. Tills i fredags. Jag hade nog inget val och suckade inombords men lade upp maskor på rundstickan eftersom han så gärna ville göra en mössa till Lilo Kay.

Efter att jag hade lagt upp maskor och visat honom en gång på hur han skulle göra så insåg jag att han genast fattade galoppen.

När jag vaknade på lördagmorgon satt han i soffan och kollade TV samtidigt som han stickade runt på sin mössa som han bestämde i ett senare skede att Lilo Kays docka skulle få istället. Och så har det fortsatt, han har stickat hela helgen, i soffan, vid matbordet, när vi hade gäster, nära mig och ibland med bara kalsonger på för att det blev för varmt. Jag har tittat på och förundrats över denna uthållighet samt en otrolig målmedvetenhet över denna randiga mössa som givetvis skulle vara jämn och fin. Ingenting annat.

Han stickade hela mössan helt själv, med rundstickor, ihoptagning och strumpstickor. Jag har mest suttit nära som moraliskt stöd och ibland har han fnyst lite lätt irriterat över att jag kan sticka mitt eget och låta hans stickeri vara.

När han då var klar med sitt verk så försökte han sig också på att lära Robin att sticka, så gulligt men ack så lönlöst.

Nu väntar han på att få börja på nästa projekt och nej, jag fäller inga tårar. Detta kan man väl ändå kalla mammas pojke ♥