Det började i våras, ganska direkt efter vår Mallorca resa i påskas. Jag kände redan på resan att jag hade något i kroppen och strax efter det blev också Lilo Kay förkyld och vi plockade fram vår luftfuktare som vi med gott mod redan stoppat undan i hopp om att den hade tjänat oss tillräckligt för denna säsong.

Vi hostade i kapp, men blev friska igen förutom att jag fick bekräftat att mitt knä som hade bråkat i flera månader troligtvis är en minsikskada och jag blev med kryckor i väntan på remiss till ortopeden. Jag hoppade på kryckor en halv vecka och blev bättre i knät efter att det fått sig lite vila och skulle precis börja träna lite lätt igen när Lilo Kay och jag återigen fick en hemsk hosta.

Varje morgon när jag vaknade så hade jag en fruktansvärd huvudvärk som inte gav med sig och Lilo Kay var också väldigt gnällig och ville inte äta som hon brukar så jag förstod direkt att vi hade fått samma smitta men eftersom vi båda hade varit sjuka någon vecka tidigare så tänkte jag först att det upprepade sig  även om jag någonstans inom mig anade att detta inte var en vanlig förkylning. På nätterna hostade vi ikapp och varje gång lovade jag mig själv att åka in direkt det blev morgon men när morgonen kom så blev vi båda bättre och tänkte att nästa natt ju inte kan bli värre.

Så här höll vi på i en vecka, min hosta blev bättre men min ork blev bara sämre och jag hade så hemska ryggsmärtor att jag låg och ropade vissa kvällar av smärta. Jag trodde att jag hade fått en ordentlig låsning i ryggen och Robin masserade mig otaliga timmar och efter varje gång så sade jag att nu blir det säkert bättre men jag blev aldrig bättre. Jag bokade och fick en tid till min massör som inte tyckte att jag hade så svåra låsningar och när jag efter behandlingen bad om en ny tid så var han lite osäker på om jag behövde komma igen förrän om någon månad vilket jag kände var helt otänkbart. Jag tänkte i något skede att jag skulle byta ut min annars väldigt omtyckta massör eftersom jag undrade hur han kunde missa att mina spänningar i ryggen var allt annat än okej, han om någon brukar känna när jag är stel och spänd i ryggen.

Under samma tid började vi måla vårt hus och de som har sett vårt hus så vet att kåken inte är någon liten pjäs. Jag försökte mig på några pensel drag här och där för att inte verka alltför lat men efter varje gång så fick jag sätta mig ner och vila istället och jag ursäktade mig för att vara trött eftersom jag vakat med Lilo Kay på nätterna.

En kväll fick jag nog när Lilo Kay började hosta så där brutalt som hon gjorde varje natt så jag ringde till barnakuten i vår grannstad och vi fick komma in direkt med henne. När vi hade suttit en stund i väntrummet så kräktes hon helt plötsligt ner oss båda och doktorn kom snabbt för att undersöka henne, de tog olika snabbtester som alla visade bra och han skulle skicka hem oss med orden om att hon bör utredas för astma efter sommaren då han misstänkte att det var därför som hon hade hostat så länge. Jag sade att det är helt okej att de gör en utredning men innan vi åker hem så ville jag att hon skulle testas för Mycoplasma eftersom jag hade mina misstankar. Han var lite förvånad över att jag bad om provet men gick med på det och sade att de återkommer om svaret visar positivt.

Dagarna gick, Lilo Kays hosta blev lite bättre och jag skämdes över att jag hade åkt in med henne när det inte var något allvarligt och hon verkade repa sig själv även fast hon fortfarande hostade hela nätterna, jag tyckte att jag hade varit lite onödig som åkt in med henne i onödan för att slösa på statens pengar, bara för lite hosta och dessutom så fick den stackars städerskan torka upp spyor i väntrummet.

Jag blev tyvärr bara värre och någonstans inom mig så visste jag att detta inte var okej men symtomen var ändå så diffusa att jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad som var fel förutom att jag var totalt slut, ingenting i min kropp samarbetade, jag hade så brutala smärtor i ryggen och för varje dag som har gick så kände jag hur livslusten rann ur mig. Utslagen är ett milt ord och jag tänkte hela tiden en miljon tankar på vad som händer med Robin och barnen om jag dör!

Vissa kvällar grät jag mig till sömns för att jag inte orkade annat, smärtan i ryggen som bara blev värre gick nu från skulderbladen ut till revbenen och sedan till lungorna. Jag fick allt tyngre att andas och min hjärtrytm blev också oregelbunden och snabb. Under den här tiden försökte jag att låtsas vara som vanlig men inom mig skrek jag av matthet och jag orkade knappt ta hand om mig själv, för att inte tala om barnen eller mitt jobb.

Jag gjorde allt för att lätta på smärtan i ryggen men klarade knappt av att göra en enda ryggövning utan att vila och fick sätta mig ner efter varje gång jag gått uppför trappan. Någonstans så kände jag att jag måste till en läkare men när man är mitt inne i ett sjukdomstillstånd så orkar man inte ens ringa till sjukhuset för att först berätta till en okänd person i telefonen hur man mår och för att sedan dra samma historia till en annan person  och ytterligare samma sak till en eller flera läkare som upprepar sina frågor och nästan ifrågasätter om man mår dåligt och hur dåligt man mår.

Jag gick runt som en tickande bomb ända tills den dag när telefonen ringde och doktorn från grannsjukhuset säger:

– Vet du, du hade rätt. Lilo Kay har Mycoplasma och hon behöver påbörja antibiotika så fort som möjligt.

Äntligen hände det något. Jag åkte själv in till labben för att lämna blodprov som jag fick tjatat till mig av damen på telefonrådgivningen och kände mig genast hoppfull, nu borde jag också få hjälp.

Efter detta så blir mitt mående värre och hjärnspöken härjade fritt, jag undrade om jag ändå inte hade blivit lite galen för vem blir så här dålig av en mycoplasma infektion så att man känner att man inte längre orkar leva?

Jag var helt slut, dumpad i botten, eller jag var så långt under botten man bara kan var men vågade inte säga hur illa jag mådde av rädsla för att någon skulle tro att jag blivit galen på riktigt.

Varje dag ringde jag för att kolla om mina svar kommit in men ingenting, nada, och för mig kändes minutrar som dagar. Tillslut orkade jag inte mer och åkte in till akuten när mitt hjärta slog i otakt och jag inte längre kunde andas normalt.

När jag kommer in till väntrummet skäms jag för att jag är där igen och undrar om personalen har en sån där kryssbok där det står hur många gånger familjen Snellman har besökt deras station de senaste månaderna och att de också säkert har singlat slant på om/när vi kommer dit igen. Jag skäms samtidigt som jag undrar om jag borde ropa på hjälp för att jag mår så dåligt.

När jag äntligen kommer in till läkaren så visar sig alla tester vara okej men doktorn som hade några år på nacken i sin tjänst förstod direkt att detta inte är något som går att vänta med och skickade mig i lungröntgen samt skrev ut dubbeldos antibiotika i två veckor endast på basis av min berättelse samt när han hörde att Lilo Kay också hade en mycoplasma infektion.

Jag åkte hem, tacksam över att jag fick “rätt” läkare som förstod att mycoplasma kan vara riktigt allvarligt och så påbörjade jag min ab behandling. Redan efter fyra doser hade det värsta trycket i mina lungor lättat och jag kände en gnutta livslust igen. Tyvärr så fick jag en allergisk reaktion av antibiotikan men försökte hålla ut några dagar innan jag insåg att jag inte klarar av medicinen.

Återigen ringde jag till sjukhuset och undrade vad jag skulle göra, helst ville jag inte avbryta behandligen i förtid och frågade om en läkare kunde skriva ut ny medicin till mig. Det tog inte många minutrar så ringde min telefon. Det var en annan mycket “ung” doktor i andra luren.

Vad han sade till mig låter jag förbli osagt men jag kan säga att aldrig i hela mitt vuxna liv har blivit så illa bemött eller så kränkt av en vuxen människa som dessutom är utbildad läkare att jag grät när vi avlutade samtalet. Bemötandet jag fick är under all kritik och han ifrågasatte om jag överhuvudtaget hade mycoplasma eftersom mina provsvar ännu inte kommit och för att mina symtom inte beskrev den sjukdomen alls. Han skrev dock ut en ny antibiotika och sade hånfullt att hoppas den hjälper mot det du har.

Nu kan man ju dock undra, Herr doktor: Hur i fridens namn tänkte du när du valde ditt yrke, jag trodde att ni ville göra folk bättre?

Dessutom hoppas jag att du går in i min journal och kan se att mitt Mycoplasma svar kom idag. Det visade sig vara positivt, en rykande färsk mycoplasma och att jag hade ett värde på över 400.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att en mycoplasma infektion inte behöver bli så galen som det blev med mig, ibland vet man inte ens om att man har det, men om det gör det och om ni misstänker att ni har blivit smittade. Begär ett test, stå på er om ni får otrevliga läkare gå till en annan och tyvärr så räcker det inte med en tre dagars AB kur om ni inte vill ha ett återbesök av herr plasma.

Nu, halvägs in i sommaren tänker njuta fullt ut av det som är kvar!

Trevlig midsommar!

Kram ♥