Ni vet när man tänker att man skall göra något riktigt fint, man vet exakt hur det skall se ut och så slår man till med värsta kicken av eufori och känslan att det här skall bli så bra. Och så blir det inte.

Jag tror nästan alltid att jag kan göra vad som helst, allt från att mura toalettväggar till att baka lika vackra tårtor som en super duktig konditor. Jag börjar alltid med en stor inlevelse för jag vet precis hur det skall se ut men när jag har kommit halvvägs och inser att resultatet ser ut som en fyraårings då kommer frustrationen. Igårkväll var en sån dag när mitt självförtroende fick sig en törn, igen. Och det gjorde ont.

Så ont att jag ville lägga mig på golvet och skrika och för att jag lagt ner en massa tid på något som inte blev som jag ville. Och frustrationen över att inte kunna, för visst har jag ju kunnat förr, eller?! 

Samtidigt fick jag pröva på att känna samma sak som min dotter känner när hon kan men inte kan. Det gör faktiskt jätte ont och då vill man skrika.

Imorse tog jag nya tag när barnen var i parken och jag försökte kommunicera med min symaskin på ett lite mildare sätt än igår och kanske gjorde det susen plus att jag sovit några timmar inatt, men inte blev den vacker iallafall. Nästa gång jag känner att jag vill ha något fint i klädväg till barnen, då skall jag göra det jag kan: Shoppa eller sticka.

Symaskinen har jag lagt på hyllan.

Var det värt besväret? Svar, nej.

Men en duffel blev det iallafall med två ärmar, tre knappar, ett varmt foder och en luva.( Om tomtefar vill ha en liten medhjälpare på julafton så finns här en tomterock, dock utan själva medhjälparen för hen vill inte ens pröva.) 

Har jag lärt mig något? Svar, ja. Nästa gång köper jag nytt.

Trevlig helg allesammans!