I´m still alive även om det verkar som att min blogg har upphört.

Det har den dock inte även om jag har funderat många gånger denna höst och speciellt de sista veckorna om det är värt att jag knåpar ihop inlägg efter inlägg när jantelagen flåsar mig i nacken.

Ibland skulle det vara betydligt enklare med ett jobb som jag kunde stänga dörren till när dagen är slut och där jag inte lade så ner så mycket av mig själv istället för att granskas för varje socialt inlägg jag gör eller skriver. Verkligheten ser inte ut som på sociala medier men eftersom det är en del av mitt jobb så hoppas jag att folk förstår att hos oss är overallerna lika smutsiga som hos alla andra, ungarna lika snuviga, klädberget lika högt och inte heller går vi runt med vackra stickade plagg varje dag. 

Jante är en ganska otrevlig typ som jag en gång flyttade bort från men som tyvärr fanns kvar på samma ställe när jag flyttade hem igen och efter en tuff höst känner jag att jag vill låsa ute denne Jante. Bitterhet och girighet är inget som jag vill ska få rota sig hos oss.

Imorse när jag förde Sonny Lou till förskolan så fick jag höra av en i personalen att han oftast är så sprudlande och glad och sådan är han hjärtlig och glad. När jag körde hem igen så fick jag en klump i min mage och jag tänkte på mig själv för det fick jag också höra en gång, i misstag, men då var denne Jante snabbt framme för att rätta personen med orden “säg inte så att hon hör, hon kan tro att hon är något.”

Ja, vem är då jag och vem är då Sonny Lou? Vi är någon och inte något och det hoppas jag innerligt att alla skall få känna sig oavsett om man är sprudlande eller butter och jag önskar att mina barn aldrig skall behöva höra, tror inte att du är något.

Jag äskar mitt jobb och jag är tacksam varje dag över att få vara hemma med mina barn och kunna jobba på kvällarna även om timmarna på dygnet inte alltid räcker till så snälla, snälla, gläds med mig istället för jag vill fortsätta med det jag gör, lika glatt som vanligt.

Kram!