Det har bubblat inom mig, jag har stundtals velat skrika, ropa och lägga mig ner på golvet för att någon skall förstå min förtvivlan. Men jag har hållit mig. Man gör så. Biter ihop och håller sig från att brista, man brister inte för en sådan sak.

Tills inatt. Då hade jag hållit mig tillräckligt länge och allting bara brast, som väntat. Jag grät floder och jag skulle på riktigt ha skrikigt och ropat om det inte vore för att det var mitt i natten.

Det är skolplikt och min son skall börja förskolan i morgon. Nu är det på riktigt.

Värre saker kunde ha hänt och värre saker händer. Men detta är det värsta för mig, just nu. Han, mitt lilla barn skall ta sin skolväska och gå iväg. Varje morgon i minst tretton års tid skall jag se honom gå iväg, bort från mig, längre och länge bort och jag vill inte.

Jag vill inte!! Jag vill inte att inte kunna vara där och beskydda honom och jag vill inte se honom ledsen för att han kanske kommer att får höra dumma saker. Jag vill inte att han skall bli retad och jag vill inte att han skall vara den som retas, någonsin. Jag vill inte vara ifrån honom varje dag om ens för några timmar, fast jag vet att det är bra för honom och att det är bra att sakna. Jag vill inte vara morsan som glömmer att skicka med honom matsäck när de skall ut i skogen och jag vill inte vara den som stå där bakom staketet vinkandes och låtsas som att det regnar samtidigt som det stormar i hela mig och jag har inget val. 

Från och med imorgon börjar ett helt nytt liv hos oss, då vi helt plötsligt skall kastas in i ett ekorrhjul med förskola, första klass, tredje, högstadiet och sen helt plötsligt så står vi där med plakat och förhoppningsvis ser honom ta studenten och jag är inte redo alls, inte någonstans, men nog han. 

Han längtar precis lika mycket som jag inte längtar och jag låter honom tro att vi är två som längtar tillsammans.

Älskade barn när hände detta?